you may call me tmr my friend!

Ibland vill jag bara skrika ut om allt i mitt förflutna, ibland vill jag bara stänga av min blogg & skriva om... det! Vill verkligen skriva om mig på den här bloggen, för i slutändan så är den här bloggen för mitt egna bästa! Jag mår bra av & skriva det får mig liksom att bli lättare & känna mig lite bättre. Men, det är inte mycket jag kan skriva ut här som jag skulle vilja göra, jag vet vad alla skulle tycka & tänka.. Jag orkar inte med det.. Jag funderar på att göra en sluten blogg, men skulle nog inte känna mig lika motiverad av att skiva då, det här är liksom lite som en drog! Ju mera läsare, ju mera motiverad blir jag! Just nu är klockan alldeles för mycket för att någon människa ska vara social, just nu är klockan för mycket för att den mänskliga arten ska ha ögonen öppna, men jag undrar egentligen varför? Jag sitter mitt i min säng nu, lampan är tänd, det känns inte bra och släcka den ikväll. Jag är inte mörkrädd, har aldrig varit.. Jag älskar mörkret, har känt mig trygg i det så länge jag kan minnas! Men, det känns som att sömnen tar över min kropp när jag släcker ner här hemma, och sömnen är verkligen inget som jag tycker om! Jag vet hur alla säger att det är så skönt och sova och att jag med borde tycka det.. Och ja, visst är det skönt & sova.. När det är människor omkring mig & mina tankar låter mig vara ifred.. Jag vet inte riktigt om jag är rädd för mig själv, men ibland tror jag det.. Jag är rädd för att själv skapa mig ett eget kaos! Jag vet jag kan må hur bra som helst, men om jag tappar kontrollen så äter något upp mig, något som jag inte kan komma undan ifrån.. Jag är rädd att gå av, inte bokstavligen talat, men på något sätt så känns det ofta som att jag faktiskt ska gå av.. Jag kommer på mig själv när jag har ångest & någon frågar hur jag känner mig.. Jag har ofta knäna under hakan & viska ”jag tror jag kommer gå av”.. Egentligen, så vet jag nog inte själv vad jag menar när jag säger det, men det är något i den meningen som verkligen får mig att tänka till, det är något i det som stämmer.. En dag, kanske jag går av helt enkelt..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0