-
Hatar att jag inte kan stänga av mig själv, jag hatar varje gång jag tvingas stänga dörren & se väggarna krypa in på mig. Jag skrämmer mig själv, jag vet själv, jag vet att nätterna här inne alltid varit långa. Ändå, nu i slutet så trivs jag.. Jag har haft min säng på så många ställen här inne, lite för att minska min panik.. Nu har jag den där jag haft mest panik, där jag fått höra många meningar om mig själv som faktiskt idag ”make no sense” i mitt huvud. Taket sitter ju där det ska, men hade jag legat här för ett år sen hade jag kanske skrikit inombords för rädslan & känslan av att taket skulle äta upp mig. Jag skäms i vissa lägen, inte inför andra personer, utan skäms för mig själv enbart. Jag vet vilka snesteg jag tagit genom livet, & jag hoppas inte jag dragit med för många ner i skiten. Den ända som är i mitt huvud nu under paniken är du, du som alltid skulle finnas vid min sida som en förebild, som faktiskt visat mig så mycket hat. Jag vet inte, eller jo, jag vet.. Du gör inget av det här med flit, du är sjuk, men det är kanske det som är det svåraste att acceptera, att faktiskt acceptera att det alltid kommer vara såhär mellan oss.. Jag är faktiskt ganska trött på att låtsas som att du inte finns, hur ska det bli längre fram? Någon gång kommer vi tvingas prata, tvingas att sätta oss ner och förklara allt, eller har jag fel? Ibland skulle jag vilja att du var en del av allt som jag gick igenom, bara för att få visa dig hur bra jag faktiskt har blivit.. Jag skulle vilja visa dig så mycket, som jag vet du skulle bli stolt över.. Jag vet att du skulle se ner på mig, le och säga något som skulle få mig glad! Men, är du värld det efter allt det här? Alla chanser får mig att må illa!
Jag tänket ge med mig ikväll, jag tänker inte kämpa emot klockan även fast jag kanske inte vill annat än det!
