lisablomberg

Jag tar emot hans röst som en drog, jag liksom tar intensivt in allt han säger och upprepar det i mig själv.
Hans rörelser, dom får mig att inte kunna sitta stilla, får mig att bubbla, och vilja skrika ut det jag känner.
Han gör mig stum, lika så som alla siffror i mitt huvud gör mig.
Dom svingar mig ur den gungan som jag byggt, och allt börjar bli ojämt och oklart.
Så oklart som alla tankar är i mitt huvud, så oklart som den suddiga bilden jag hatar.
Mina händer är kalla, mina fötter når inte markens botten, även fast jag bara sjunker.
Det verker, och han är min ända drog just nu.